Samhället, produktionen, handeln styrs idag efter marknadens principer. Naturligtvis gäller samma förhållanden vid produktionen av nötkött. Vilken är då den så kallade marknaden sett ur nötköttsproduktionens perspektiv? Man torde i detta fall kunna dela in marknaden i olika steg där slutsteget är vad konsumenten vill ha för typ av nötkött. Signalerna från konsumenter skall via slakteriorganisationen föras vidare till bruksproduktionen, de slaktproducerande självrekryterande korsningsbesättningarna.
Dessa signaler är idag entydiga, konsumenten vill ha något fetare kött än vad som tidigare varit
fallet. Ett bättre fett-marmorerat kött börjar också diskuteras. Så långt förefaller ovan nämnt helt ligga i linje med vad Angus-rasen redan idag kan prestera. En ökad fettansättning på slaktdjuren kan också omgående nås via andra raser och raskombinationer via en ökning av intensiteten i foderstaten.
Den direkta marknaden, steg ett, för den renrasiga Angusbesättningen har emellertid de själv-
rekryterande korsningsbesättningarna via inköp av ettåriga renrasiga avelstjurar till desamma.
Vi har tidigare konstaterat att dessa bruksbesättningar fått signaler om produktion av ett fetare
kött. Något som Angusrasen naturligt har med sig som en egenskap, stundtals i kanske alltför
riklig förekomst genom tidig slaktmognadsålder och lagom slaktmognadsvikt.
Det som styr lönsamheten i de självrekryterande korsningsbesättningarna är framför allt djurens tillväxtkapacitet men även klassningsutfall, man vill så snabbt som möjligt beroende av foderstat nå en slaktvikt om 330-350 kg på ungtjurar. Hittills har självfallet de tyngre köttraserna via sin bättre tillväxtkapacitet prioriterats i förhållande till de traditionellt lättare raserna, dit Angus räknas. Att blickarna riktats mot Angus i större omfattning idag beror som nämnts på en förändrad syn på något fetare slaktkroppar och ett bättre marmorerat kött. Men dessa egenskaper är inte tillräckliga motiv för de flesta bruksproducenter att satsa på en Angustjur till sina korsningdjur. Tillväxtkapaciteten hos rasen är för dålig, fettmarmoreringen är ej heller i nuläget betalningsgrundande, då mätmetoder saknas både för slakt och livdjur. Ej heller kan efterfrågade slaktvikter nås utan risk för alltför hög fettansättning. Angusrasen är för de flesta dikoproducenter fortfarande en ras att användas enbart för betäckning av kvigor.
Emellertid är inte förhållandet detsamma som ovan i stora köttproducerade länder som USA och Kanada. Här används Angus i stora korsningssystem, således ej endast som kvigbetäckare utan som en naturlig och köttkvalitetsförbättrande ingrediens. Man har i dessa länder ständigt strävat efter bättre tilllväxtkapacitet och något större djur än vad som tidigare var fallet. Man har lyckats med denna förändring av djurtypen utan att i ett långsiktigt program göra avkall på de för rasen så livsviktiga egenskaperna som lätta kalvningar och bra marmorerat kött.
Det är ett faktum att respektive renraspopulation och dess uppfödare skall tjäna sina pengar via
försäljning av ettåriga avelstjurar till korsningsbesättningarna. Skall Angus bli ett vettigt alternativ måste således djurtyp och tillväxtkapacitet förändras respektive förbättras. Måttliga och "lagom" stora förändringar är alltid bäst. De nya avelsmålen kan redan idag nås med den genetiska kapacitet som finns i rasen. Inte av alla djur men av de djur som skall gå vidare i aveln. Avel är lika med selektering. Att alla djur skall ha kapacitet för att "gå vidare" är inte avel utan enbart ett sätt att uppföröka rasen antalsmässigt. Nämnas kan i sammanhanget att årets individtestade tjurar hade en genomsnittlig korrigerad ettårsvikt om 554 kg.
De nya avelsmålen skall ej heller vilket är viktigt i sammanhanget "standardisera" rasen. Vissa
variationer av djurtyper måste finnas mellan de olika avelsbesättningarna så att dessa hela tiden
kan tillföras egenskaper som saknas i den enskilda besättningen.
Ett ökat intresse för rasen ställer stora krav på dess uppfödare och företrädare. Ett organiserat
avelsarbete med gemensamma fastlagda avelsmål är ett måste. Slå vakt om rasens fina egenskaper som lätta kalvningar ett välmarmorerat kött men ge rasen också en ytterligare bättre produktionsekonomisk status genom bättre tillväxtkapacitet och en något större djurtyp helt enligt de krav marknaden ställer.
Avelsrådet.
|
01686